När
man går och väntar dom där sista dagarna innan beräknad födelse
så är man himla spänd och förväntansfull, det är läskigt men
samtidigt så vill man bara få det gjort. Man har väntat i nio
månader på att få träffa det lilla livet, och man har byggt upp
en bild över hur det kommer att vara att faktiskt föda.
Så
här gick det till. Det satte i gång på natten till dagen innan
beräknat med svaga värkar, under dagen blev de mer intensiva och
tätare. På kvällen började vi klocka dem med hjälp av webbsidan
varktimer.se, jättebra sida.
Värkarna
kändes ungefär som kraftig mensvärk.
Jag
ringde min mamma och sa att det nog var på gång och frågade
samtidigt hur ont värkarna egentligen skulle kännas, hon sa att
hennes inte hade gjort så ont. Tänkte att det här var ju inte så
farligt.. efter några samtal med förlossningen och 4 min mellan
värkarna så bestämde vi oss för att åka dit, klockan var då
runt nio på kvällen.
Väl
inne så kollade dom barnets hjärtljud och hur värkarna kom. Jag
var bara öppen 1 cm och värkarna var inte tillräckligt starka så
dom tyckte att vi skulle åka hem igen. Vi bestämde oss för det och
var lite besvikna eftersom man trodde det skulle va dags nu äntligen.
Vi tog hissen ner till sjukhusets huvudentré och då kom det en
kraftig värk och plask, så gick vattnet och jag stod bokstavligt
talat i en pöl av fostervatten. Vi fick ta hissen upp igen,
sköterskorna blev lite roade och nu fick vi stanna.
Värkarna
blev mer intensiva nu och det började bli riktigt jobbigt, jag gick
runt med en sån där gåstol, kändes bättre så. När det blev för
jobbigt beslutade jag mig för att sitta i duschen med varmt vatten
på magen medan dom tappade upp ett varmt bad. Det var riktigt skönt
att bada, och det lindrade smärtan en del. Efter badet kollade dom
om det hänt nått, men jag var bara öppen 2 cm. Eftersom det gick
så långsamt och jag började bli trött så beslutade dom att jag
skulle få en sovdos, tror klockan var typ två på natten då.
Vaknade
tidigt nästa dag och värkarna satte fart och gjorde bara ondare och
ondare, jag fick lustgas för att klara av det. Jag bestämde mig då
för att jag ville ha epidural, hade tänkt att jag bara skulle ha
lustgas innan men det gick bara inte. Det var så himla skönt när
bedövningen satte in, och det var faktiskt inte hemskt alls att
sätta in den. Detta var typ vid fyra på dagen, dom sa åt oss att
vila ett par timmar så skulle dom sätta in värkstimulerande sen,
men efter bara en liten stund så blev värkarna jätteintensiva och
vips var jag öppen 10 cm, tack vare att jag hade kunnat slappna av
lite när bedövningen satt in. Nått värkstimulerande behövdes
alltså inte.
Nu
var det dags att börja krysta, en timme senare var hon ute, klockan
var 17.21. Vi hade inte tagit reda på vad det var för kön på
babyn, men nu blev det alltså en liten tös. Man skulle milt kunna
säga att det gjorde ont att få ut henne, men när sen smärtan
försvinner direkt efter att hon kommit ut så är det så himla
värt. Hon läggs på mitt bröst och Sebastian klipper
navelsträngen, segt sa han. Sebastian var så himla lugn och bra
under hela förlossningen, han servade mig med dricka, värmde
rispåse och var bara bäst helt enkelt. Jag förstår inte hur man
stod ut förr när inte partnern fick vara med.
Efter
några timmar när Freja var vägd och mätt och fått på sig sin
första pyjamas och jag hade kvicknat till så var det dags att åka
hissen upp till BB. Freja föddes på den beräknade dagen, vilket
tydligen bara 5% gör, hon var punktlig hon. Vi stannade på BB tre
nätter, sån himla tur att Sebastian kunde vara kvar hela tiden.
Sista
dan vi var där, när Sebastian skulle hämta frukost så mötte han
sin systers sambo, det visade sig att Freja hade fått en kusin. Bara
tre dagar skiljer det på dem och vi åt middag tillsammans innan vi
lämnade BB och åkte hem. Mamma hämtade oss, det var ett känslosamt
möte med lite glädjetårar. Det var i alla fall jätteskönt att
komma hem, man kunde slappna av och inse att nu var vi föräldrar,
en familj, jag, Sebastian och lilla Freja.